Pauline Stenwall - min vardag på gården

När Sandra ringde så hoppade jag direkt på och ville föreläsa om olyckan. Sen kommer mina vanliga gamla tankar tillbaka. Duger jag verkligen, är jag tillräckligt intressant, hur ska jag klara det? osv osv. Ja, ni vet! 

Så jag sparkade tankar i röven och bad dem fara och flyga. Vilket jag nog inte hade gjort innan olyckan lika lätt men livet är för kort för att slösa bort. Jag såg intervjuer med andra som varit utför olyckor och sjukdomar, jag har lyssnat på dokumentärer och insett att min historia är värd att berättas. Så jag hoppade ut för stupet och det gick ju fantastiskt bra! 

 

Jag har mött otroliga kvinnor hela helgen som har varit med om både det ena och andra. Kvinnor från alla skikt i samhället i alla åldrar. Jag ska bli lika varm och mycket krut tant som många av de damer jag träffade på damminglet. 

 

I fredags kom jag upp till Krokek och vi tog en kväll i soffan för att hinna ikapp med allt som skett i livet sen vi sists såg jag och Sandra. Vi var båda laddade för lördagen. Jag tror dagen blev precis så perfekt alla önskade för både utställare, arrangörer och gäster. Vid 11.30 slog portarna upp och gästerna fick börja med bubbel och en lunch. Därefter gick vi i samlad trupp ner till Sandviksgården vilket är en samlingslokan som Sandra och Klas just nu rustar upp och man kan använda den till fester, kurser, dop, begravningar m.m endast fantasin sätter gränser. Nästa år ska där även finnas möjlighet att bo där om man vill gå en helg på kolmården med familjen så kan man hyra en lägenhet i byggnaden. Så under 2 timmar kunde vi som gäster gå runt och bekanta oss med varandra och utställare. 

 

Vid 16.10 var det så dags för mig att dela med mig om min höst som är kantad av mycket känslor fram och tillbaka. Lycka för att jag lever och får träffa de mina igen, sorg och rädsla över det som kunde vart, ilska när man inte tas på allvar och möter bakslag vid flera tillfällen, oro för hur man ska klara ännu en infektion, en blodförgiftning. Ni som följt mig vet, ni som är nyfikna får gå tillbaka i tiden ett av inläggen hittar ni här: http://bondfrugan.blogg.se/2016/august/del-2-forsta-operationen.html

 

Man hittar alltid några man får ögonkontakt med och man ser om man är på rätt spår. När Sandra började gråta så slutade jag att titta på henne för det var ingen bra idé då hade ingen hört resten. Jag fick många kramar och heja rop efteråt. Jag blir tillsagd att jag bör skaffa mig visitkort, att jag ska tänka ut hur mycket jag vill ha i framtiden när jag håller föredrag, jag har fått fina kontakter som jag kommer att hålla kvar i i framtiden. Jag är fortfarande i chocktillstånd över alla positiva kommentarer och beröm i helgen. Jag har fått så mycket energi och jag har klarat av något jag aldrig har gjort förut. Tiden sprang iväg och jag hann inte få fram allt jag tänkt om tankens makt och hur långt man kan komma på vilja. Så jag får fila på mitt nummer lite. Jag försökte med en gnutta humor i det lätta upp när det blir som tyngst. Under hela hösten har humorn varit en stor del i min vardag på sjukhuset för hur skulle man annars orka. Jag levde ju och då får man ta vara på dagarna man får inte grotta ner sig i det som kunde ha blivit. Samtidigt som det är bra att våga tala om det men man kan inte göra det ogjort utan man får ta det som det kommer. 

 

Jag hoppas att det blir fler gånger och att jag kan beröra och inspirera åtminstone 1 människa då har jag kommit långt! Tack till alla fantastiska människor som ville lyssna på mig och som jag fick äran att träffa. 

 

 

Kram Pauline

 

Ni får hålla tillgodo med lite mobilbilder sedan kommer jag fråga om jag kan få ta några av bilderna som togs av en fotograf under hela dagen. Iallafall på när jag höll mitt föredrag tänkte jag.