Jag var med till slutet
Jag är stolt, imponerad och glad att jag orkade vara med min kära vän ända in till slutet. Jag var osäker fortfarande när vi stod vid graven om jag skulle gå därifrån men nej jag ville finnas där. Även om han säkert inte märkt något alls.. men för min skull och för att jag skulle få ro så ville jag finnas där. Han har gjort så mycket för mig de här 12 åren så nu var det min tur.
Solen sken och fåglarna kvittrade han kunde inte få en vackrare dag att åka till hästhimlen på.
Han fick i sig en del lugnande innan vi gick mot graven. Så på lite små vingliga ben och med godis i munnen gick vi. Väl på plats förklarar veterinär hur det ska gå till och jag hade valt bultpistolen som tillvägagångssätt. När vi var redo så var det dags. Jag vände mig om vid skottet. Det räckte gott och väl med ljudet av skott och när han föll. Sen så kröp jag ner till min vän. Jag och vet. Grät och kramades båda två. Så skönt att ha en mänsklig veterinär som vågar visa känslor och som ändå är så lugn och saklig. Ska man ha någon med sig vid dessa tillfällen så är det hon! Sen satt vi där och klappade på honom. Jag på halsen och pratade med honom. Tackade för allt och sa hejdå, att vi ses igen.. jag låg och lyssnade på hans hjärta en stund så länge det gick att höra. Men visst var det en makaber känsla att höra ljudet av hans blod när det rann ur hans kropp men det var jobbigt en sekund sen blev det inget jag märkte utan jag var bara där med Otto!
Jag fick någon styrka i mig och en trygghet. Även om det var helt fruktansvärt, sorgen och saknaden är enorm redan.. att ta in bara 2 hästar ikväll är ju bara det konstigt.
Efteråt stod de andra hästarna först och åt men sen undrade de vart vi hade glömt Otto. Det jobbigaste var att här hemma sen vända sig om och se han ligga vid graven själv. Som tur var la vi ner honom snabbt i jord och vi ska göra iordning platsen med en sten och en bänk så det blir en fin plats där vi kommer att sitta.
12 år fick vi tillsammans! 12 år! Det är ju helt galet lång tid. Jag är glad och tacksam för allt vi har tagit oss igenom. Det är synd det slutar så här med en spark i höstas och nu det här.
Livet mister en del av sin glans nu, en del av mig kommer föralltid att saknas. Det kommer bli lättare och roligare men det kommer aldrig mer att bli sig likt.
Min älskade älskade ponny! Vi ses på andra sidan
