Varför beslutet om min ponny ska tas
Ja som ni har läst här innan så har jag skrivit om att jag ska ta ett beslut om att ta bort min bästa vän.
Det har tyvärr blivit så att han försvinner in i sin egen värld och man kan inte nå honom utan det svartnar för honom och han får fullständig panik. Detta har alltså hänt både på ridtur och i hagen för 3 olika personer i 3 olika miljöer och situationer. Finns ingen logik och inget speciellt som triggar fram det alltså. Jag satt på vid ena tillfället och tänkte att H*lvete jag åker snart i backen så det smäller om det och jag åt då fortfarande blodförtunnande. Vi var ute och travade och han var superfin verkligen. Så från ingenstans vänder han hemåt och skenar och bockar som aldrig förr. Jag lyckas väna tillbaka honom och han blir stressad igen så jag hoppar av och går förbi en bil som står i skogen. Jag tänker att han kanske blev rädd för den men han har aldrig tidigare fått sådan panik att man inte kan nå honom. Jag har alltid kunnat säga till honom och jobba honom igenom stressen. Nästa gång vi red så red vi förbi en lastbil som blev utlastad av en hjullastare och han lyfter inte på ögonbrynet. Den bilen i skogen hann han se för det var öppet och raksträcka så känns konstigt att bilden skulle skrämma honom. Sen har det som sagt hänt fler gånger. Han är helt som vanligt annars så 99,9 % av tiden är han min fina fina Otto! Det är så jävla svårt..
Veterinär har kollat igenom honom och när han rids känns han bättre än han gjort på flera år. Vi hittar inget på kroppen och inget på synen. Det enda vi kan tänka är något i skallen. Om det är en tumör eller en nerv som sitter i kläm sedan han blev sparkad som liten vet vi inte. Men något är det.. En scanning av hjärnan är 40.000 om de inte hittar något som jag får betala själv. Kommer jag operera en tumör i hjärnan om de hittar en? nej..
Sen, då vi inte kan hitta något som triggar igång det är det svårt att utreda problemet också.. så att hitta vad det beror på är nästan som att hitta en nål i en höstack. Det är inget testande utan han få panik efteråt är han som ett asplöv! Han har alltid varit en känslig herre som kan vara spänd men alltid har jag kunnat nå honom och vi har haft 12 år tillsammans och det är inte min häst som gör på det sättet.
Det är alldeles för farligt och helt oansvarigt av mig att inte ta det beslutet för tänk om någon står i vägen eller skadar sig nästa gång? Jag ställer just nu honom mot min dotter. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om något händer. Det räcker med min spark som inte ens skedde på grund av att han fick panik men kanske att något händer med synen. Bilen var på vänstersida och jag stod på hans vänstra sida. Kanske är det något som blir värre med åren.
Ni får tycka vad ni vill men jag hoppas att de flesta stöttar mig i det här beslutet som är det värsta jag någonsin tvingats att ta. Detta är en av de delar som har gjort att jag har fått mina paniksyndrom. Det känns så konstigt att han fick inte ta mitt liv men jag ska få ta hans?! Ni anar inte hur fel det här känns även om jag vet att jag tar rätt beslut. Jag sörjer honom varje dag redan och han fattas mig. Han står varje dag vid grinden och indrar varför jag inte väljer honom men jag vågar inte riskera mitt liv igen. Det är farligt nog med hästar och att då hantera en häst du inte får kontakt med är rent idiotiskt. Speciellt när du uteslutit smärta och känner hästen såpass väl.
Kram Pauline
