Återbesök på civa avdelning 96 Sahlgrenska
Idag packade jag och mannen in oss i bilen och satte kurs mot Göteborg. Vi såg dagen som en semesterdag tillsammans och passade på att stanna till och äta lite på vägen. Väl i gbg hade vi gott om tid och efter att ha kollat hur vi skulle ta oss upp till preoperativa avdelningen tog vi oss en fika på sjukhusrestaurangen.
Strax efter kl 13 tog de in oss i ett litet rum där vi fick ställa frågor, svara på frågor, kolla på bilder och jag fick min dagbok. Vi fick se en respirator, en cvk och sen upp till en sal på civa. Allt för att jag skulle få se hur det hade varit. För i min värld var rummet mycket större, jag låg som i en tombola där avdelningar runt mig snurrade.
Jag skrev mycket till familj, läkare inne på civa när respiratorn satt i och jag trodde jag hade allt de papperna men de hade sparat fler papper där inne. Då hade jag skrivit att jag var rädd att Robert skulle lämna mig. Detta är något jag hade glömt men idag kom de känslorna tillbaka och som en blixt slog det ner i mig igen och jag vet precis hur jag tänkte. Jag var så slö i tankarna och kunde knappt skriva för alla mediciner. Så jag var rädd att min man mitt i allt skulle lämna mig för att jag hade blivit korkad. I min värld var jag så korkad förstod inte alls att det var mediciner som spökade även om folk försökte berätta det för mig. Jag minns att jag var jätteledsen och grät över att Robert ville ha ut skilsmässa enligt mig. Så i mitt block har Robert skrivit jag älskar dig / din man. Detta skrev han när jag sov och inte fick kontakt med mig.
Att läsa sina tankar och känslor mitt i den jobbigaste stunds var tufft idag. På sjukhuset läste jag inget utan var mer intresserad av allt som skedde där. Tänk att få komma till jobbet och känna att man gör något viktigt varje dag! Robert fick ångest innan vi kom in på sjukhuset och jag tycker det är super häftigt.
Nej känslorna kom här hemma ikväll när jag läser vad familj och personal har skrivit till mig.
Det var inte så många dagar men det var långa!
Jag minns den där dagen och min känsla innan så väl. Jag var så jäkla nöjd för Stella hade gått på transporten så bra! Så på väg bort till banan med Otto kände jag mig som en fjäder. Sen sa det pang. Jag var alldeles för naiv och godtrogen. Att få en spark av ett glädjeskutt fanns inte på världskartan. Jag kommer aldrig mer vara så naiv även att det inte var riktat mot mig så sker det så snabbt.
En tiondels sekund satte livet på sin spets. Men det var inte min tur att gå! Jag har något stort kvar att göra här jag ska bara komma på vad!
Även om det räcker fullt till att finnas för min familj känner jag att det är något som väntar där ute.
Nu ska jag sova och ni får mer info imorgon kram!
Jag skrev som sagt väldigt mycket. Både bra och lite konstiga saker. Här att min cysta som sprack var som att stjäla godis från ett barn!
Tur att jag har schyssta rattar var när en snygg kille varit inne på rummet haha