Smärtan glöms bort men känslorna är lätta att koppla på
Gårdagen väckte en del känslor allt från lycka för att leva, intresse över hur allt fungerar, sorg över det som var så nära. Alla känslor kom och gick i en lång bergochdalbana. På plats var det mest intressant och roligt att få se hur det går till på ett så stort sjukhus. De är så duktiga och all personal jag stöter på är fantastiska.
Det blev jobbigt när jag läste om min oro för att R skulle lämna mig. Det hade jag förträngt men igår kunde jag känna precis hur min ångest varit.
När jag kom hem läste jag min dagbok. Jag läste om min smärta och hur det är som knivhugg varje andetag. Hur jag oroar mig för min dotter, hur jag vill vara vaken med min familj trots respirator.
Jag kan inte minnas denna smärta den är bortblåst. Visst vet jag att det gjorde ont men jag kan inte få kroppen att återspegla den smärtan. Det är väl det skyddet som gör att vi föder fler barn.
Men känslorna! De kan jag känna precis lika starkt.. jag kan få exakt samma ångest som då, samma oro, samma glädje. Tänk så fantastiska vi är!
Jag har ju gått ut med att det har gått väldigt bra på min sjukhusvistelse och varit väldigt positiv i allt. Och det har jag varit men det har varit mycket känslor bakom men jag har valt att tänka annorlunda. Min familj och vänner har fått tillgång till mina tankar och känslor sen har vi talat om dem och vänt dem runt.
Jag minns ångesten för att mamma skulle berätta för Mickan. Jag var så rädd att jag skulle orsaka ett missfall för henne om hon blev orolig. Jag var så ledsen över det men mamma var ju självklart klokare och ringde henne ändå. Och se nu har hon en fantastisk liten Ebba!
Den här upplevelsen har fått mig att få en förståelse även för mina djur. De minns kanske inte smärtan om någon gör dem illa eller när man har givit dem ett rapp men en doft eller en syn kan ge dem samma obehagskänsla. Igår blev jag lite sur på min dam då vi red i paddocken. Hon ville inte gå dit och dansade på gårdsplanen från ingenstans. Lugn ena sekunden, oro i nästa. Ja vi kom ner tillslut med lite lock och pock. Sen såg vi älgarna. Förstod då reaktionen lite bättre. Men jag red runt i trav för att försöka lugna hennes sinne. Hon var rädd för människor, konor. Så jag bestämde att jag rider hem efter en stund för älgarna gick på ängen och retades. Då skulle hon inte ens gå ut från banan och var rädd för en katt. Så efter jag bett snällt ett par gånger blev jag lite sur på henne för att inte gå ut ur paddocken börjar likna dumheter. Jag har förståelse för rädsla för älgarna men så jag gav henne ett rapp med pisken och morrade till på henne. Ibland får man sätta ner foten även om hon är ung och grön.
Men vi får bege oss dit snart igen så vi får en ny positiv upplevelse utan obehagskänslor. Jag kommer ha en annan förståelse för hennes minnen utan att hon får göra hur som helst. Vi avslutade turen på ett bra sätt igår ändå och skrittade lugnt och fint hem.
Ta hand om er mina fina läsare! Tack återigen för att ni orkat läsa, lämna en kommentar och stötta mig i allt det här!
Här kan ni läsa lite mer tankar och känslor. Det var så här jag kommunicerade med respiratorn i halsen.